Till minne av Sven Lindblom

0
1670

Sven – det viktigaste kapitlet i boken om mitt liv

(en text skriven till minne av Sven Lindblom, veterinär från Sala som använde metoder som bygger på kvantfysik för att behandla både hästar och människor)

Hur kan jag möjligtvis bemöta denna förfrågan att skriva en hyllning till Sven Lindblom, som nu vandrat vidare? Hur ska vi kunna kompensera för den grandiosa läromästare han var för oss alla, både för människa och häst, i alla sina möten? Jag har sällan skådat en sån kärlek och passion som han hade vad gällde att dela med sig till alla som hade närvaron och förståndet att lyssna på all kunskap han besatt. Jag vaknar var morgon nu och kastar ut min fråga till universum: ”varför måste livet alltid vara så obarmhärtigt orättvist?” Ren skär stöld av moder jord att ta honom ifrån oss. Det är så jag ser det. Tusentals av oss som läst Svens Facebookgrupp ”Gränslandet” kommer sakna den ängel som förgyllde vår tillvaro med sina anekdoter från ett rikt liv alltid levt i stunden, här och nu. Han gav oss svar på frågor om häst eller människa.

Jag är uppvuxen i ett travstall med min pappa, Claes Persson, som från 19 års ålder arbetade med travhästen. Både som uppfödare, kusk och tränare. Genom hela min barndom återkom namnet Sven Lindblom, mannen som vänt den traditionella akademiska veterinärvärlden ryggen och valde att på sitt eget vis bli den bästa ”hästdoktor”. Han fann alltid svar på frågor om hästen. Travfolk kom inte bara från norr till söder för att få sin häst behandlad av Svens speciella sätt att utöva akupunktur, massage, kiropraktik osv. Sven utvecklade även ett eget gradsystem i vilket han bedömde travhästen som tävlingsindivid utifrån hästens rörelsemönster och uppbyggnad av kroppen. Han hade även en gedigen avelshistorik över varje häst som passerade hans mottagning. Det var som att få med sig ett livsviktigt dokument av självaste släktträdet av hästen. Detta gjorde Sven unik. Stolt var jag när han bedömde min Rigoletto som ett fint exemplar av travhäst. Att sedan Rigoletto tog detta med ro som tjuren Ferdinand och hellre luktade på blommorna, bekom mig föga. Det var kärleken till självaste hästen som jag delade med Sven på alla plan. Min pappas kusin, Håkan Wallner, berättade för mig att Sven behandlat även hans hästar. Så jag finner förtröstan i att innan jag och Sven ens mötts, så hade han behandlat hästar i generationen före mig.

Sven blev min mentor när han började intressera sig för Kvantfysik och allt vad det innebär. Vilket i sig, innebär allt. När man förstår att läkning tar sin form i att läka sjuka celler på cellernas egen nivå i form av atomer. Hos Sven och Inger lärde jag mig att läka djur och människor. De hjälpte mig att läka även min egen kropp. Logiken är fullt förståelig för mig. Boris Aranovich frekvensapparaturer blev mirakelgörare. Att sedan mixa dessa med det morfiska fältet omkring ett djur – att få tillåtelse av djuret att träda in i dess privata sfär på ren tillit – detta lärde jag mig från Sven. Men Sven skulle nog säga och har sagt att antingen besitter en människa gåvan att få tillåtelse från ett djur eller ej. Detta kan inte läras ut. Detta är vad Sven menar med att förstå det man inte kan förstå eller förklara. Jag upplever den läkning jag utfört på dödsdömda djur och som idag lever ett friskt liv. Jag tror på den Kvantfysik som omger oss alla utan att ifrågasätta något. Jag vet att djuret känner av min övertygelse så stark att vad jag än åstadkommer på cellnivå, så känner djuret av det och förstår min tilltro till vad som nu är mitt kall i livet.

För mig började min resa mot läkning på mig själv och när jag uppnått den så applicerade jag det Sven lärt mig på mina egna djur och andras. Jag bär Svens övertygelse över att jag besitter det där oförklarliga som en hedersmedalj jag stolt fäst på mitt hjärta. Jag har lärt mig att inte ifrågasätta det jag inte själv kan förklara men ser det hända om och om igen när jag exempelvis lyckats läka vad en veterinär sagt var omöjligt. Döm om sin förvåning när jag återkommer till Strömsholm med ett friskt djur, som dessutom läkts på rekordfart, vilket blir obegripligt för många att ta in. Och jag ger mig inte ens i kast att förklara det så logiska för mig men ändock oförklarliga för dom. Jag låter bilderna och det friska djuret tala sitt tydliga språk. Tacksam är jag över att Sven Lindblom är det mest betydelsefulla kapitel i boken om mitt liv.

Av Marika Pagan

LÄMNA ETT SVAR