Jag fick ett papper från vårt äldreboende om diabeteskost för äldre.Det är en dietist som har skrivit det. I god tro på det hon har fått lära sig.
Diabetikerna på våra äldreboenden är inte i skick att motionera, det begriper nog var och en. Hade de varit i skick att motionera i den utsträckning som är nödvändigt för att påverka blodsocker-balansen hos en diabetiker, hade de inte bott på äldreboende.
Många av dem har sår, amputationer, stroke, hjärtsvikt etc som komplikationer till sin diabetes. Det är visat att diabetes-komplikationerna förvärras om patienten ligger högt i blodsockret. Även högt insulin är farligt för kroppen.
Ur dietistens papper om diabeteskost i äldrevården saxar jag följande:
”På 40- talet rekommenderades diabetikerna att äta mycket fett. Så sent som på 70-talet skulle en diabetiker inte äta pasta. Idag gäller ingetdera av dessa två gamla råd. Målet vid diabetesbehandling är att hålla blodsockret på en jämn nivå. För det krävs kontroll av den energi som intas under dygnet.
Idag kan en diabetiker äta allt, men inte alltid. Alla med diabetes bör få träffa en dietist. God kunskap om hur olika slags mat påverkar kroppen är viktig. Maten vid diabetes skiljer sig inte från de råd som ges till friska. Samma råd ges även till dem som har höga blodfetter, högt blodtryck och övervikt. Tallriksmodellen visar proportionen på maten på ett enkelt sätt. Det omättade fettet är bättre för kroppen. Mättat fett bidrar till att täppa igen blodkärlen. Välj lättmargarin. Titta efter nyckelhålet. Socker i maten vid diabetes är inte det viktigaste att undvika. Bröd , müsli och potatis är bra mat. Välj lättmjölk.
Vardagsmotion är bra.”
Allt fler börjar förstå att kolhydrater höjer blodsockret, men det gör inte fett. Kostetablissemanget med professorerna i spetsen tycks däremot inte vilja förstå. Man skiljer inte på kolhydrater som helt och hållet blir blodsocker, och fett som inte alls blir blodsocker. Och detta
till människor som inte klarar av att hantera det blodsocker som blir följden av hög andel kolhydrater i maten.
Personalen på äldreboendet har tolkat detta papper som att det nu är tillåtet att ge diabetikerna sockrade efterrätter. Diabetikerna har nu därför fått ännu högre blodsocker, och vi måste höja deras insulindoser. Dietisten skriver vidare:
”God kunskap om hur olika slags mat påverkar kroppen är viktig.”
Det är förstås sant, men hon lägger ingen vikt vid att alla kolhydrater höjer blodsockret. Den ”goda” kunskapen i dietistens tappning är att
mängden fett ska hållas låg ty de är farliga, men fleromättade fetter är bra.
Jag har frågat alla tänkbara professorer om de vetenskapliga bevisen för att vi ska äta låg andel fett och hög andel kolhydrater. Samt bevisen för att mättat fett är farligt och att fleromättat fett är bättre. Jag har inte fått ett enda svar.
Det måste bero på att det inte finns några bevis. Det finns visserligen några gamla hypoteser från 50–70-talet, men de har aldrig bevisats med moderna krav på vetenskaplig kvalitet.
I väntan på riktiga vetenskapliga bevis, smög det sig in prestige hos professorerna, och man ville aldrig erkänna att bevisen aldrig kom. Under tiden har livsmedelsindustrin satsat på det fettsnåla.
Den skulle förstås inte tycka om, om man plötsligt skulle säga, att allt
man tidigare sagt var fel och nu är det motsatsen som gäller.
Åke Bruce, den högste professorn på Livsmedelsverket, säger att vi ska skilja på kostrekommendationer till friska och till sjuka. Men som vi ser av ovanstående sker detta inte, utan även de allra sjukaste får samma kolhydratrika rekommendationer som de friska.
Bruce menar att vi måste följa rekommendationerna från WHO, oavsett
vad vi själva tror.
Men är det riktigt att vi gör de gamla och sjuka ännu sjukare för att vi måste följa WHO?
Varför kan vi inte få göra rätt mot våra gamla?
Annika Dahlqvist
distriksläkare,
Njurunda
Återpublicerad från 2000-Talets Vetenskap nr 2-2016
Hej! Kan bara instämma. Min mor som jag vårdat hemma med diabetes samt demens i flera år, fick bra mat och hölls med noggrann diet en jämn blsr-halt.
Efter att hon flyttat in på “långvården”, tog det inte mer än ganska exakt ett år innan hon dog.
Den C-vitamin (2gr/dygn) dos hon fick hemma av mig, skickades med tillsammans med instruktioner till personalen. Detta kom snart boendets läkare till känna, med direkt indragning som följd, samt med argumentet att detta höjde blodsockerhalten.
Maten var det sägs i denna artikel samt smaklös med låg näringshalt. Mor tyckte inte om den, men åt den ändå.
Vi hade också lyckats avsluta de där dosförpackningarna med mediciner där läkare kunde förskriva och fylla på listan med i princip vad som helst. Därmed hade jag inflytande över medicinförskrivningen.
Dock infördes ju en tvångsanslutning till Apodos i mars 2016, så en vecka före mor dog, fick jag inte längre ut de få mediciner som mor behövde på apoteket och från serveringspersonalen där upprepades mantrat medelst ett stirrande på dataskärmen, att “hon har ju Apodos”.
Hälsningar ingemar
Tack för din kommentar Ingemar! Vi uppskattar höra dessa personliga historier då de ju bekräftar artikelförfattarens åsikter.