Slow Food – Den ekologiska motrörelsen i Toscana mot Fast Food

Den industriella skräpmaten har nästlat sig in i Sverige på ett sätt som varit omöjligt i exmpelvis Toscana. Det beror på att dagens toscanska folk inte har glömt sin matkultur. I Italien, speciellt i Toscana, vet man varifrån maten på bordet kommer och hur den framställs. I Sverige har moderniteten och den snabba ”utvecklingen” inneburit att svensk husmanskost mer och mer fått ge vika för snabbmatskulturen.

Text och foto: Anna Böhlmark

Ett tecken på skräpmatens frammarsch genom Sverige är de statliga vägskyltarna där skräpmatskedjorna gör reklam för sin sjukdomsframkallande mat.

Skräpmatskulturen som livsstil

Tid, bekvämlighet och det sociala spelar en nyckelroll i denna utveckling som ser likadan ut på många håll i världen (se exempelvis artikeln i 2000-Talets Vetenskap nr 2/2014 om den snabbt växande fetmaepidemin i Kina).

Det har blivit en livsstil att äta ute och skräpmatens intåg har gjort att alla, oberoende av klass, har råd att göra det.

Att sitta på en hamburgerkedja har blivit ett sätt att umgås och reklamen riktar sig främst till barn och ungdomar, snabbmatskedjornas främsta målgrupp. Många filmer, artiklar och böcker har skildrat de hälsoskador som drabbar snabbmatskedjornas kunder. I takt med att den västerländska livsrytmen ökar, skjuter fettlever, diabetes, övervikt och depressioner i höjden. Dessa hälsobesvär drabbar även våra unga. Hälsoskadorna är stora för individen, men blir ofantliga för samhället i stort.

Några faktorer att nämna är belastningen på sjukvårdssystemet, energislöseri, skador på biodiversiteten, oetiska val, sockerberoende etc.

Toscana – en hållbar kommun som förbjuder GMO

Strax söder om Florens i Toscana ligger kommunen Greve in Chianti. Här har man kommit en bra bit på väg. Man har bland annat förbjudit användandet av GMO-grödor hos kommunens bönder. Dessutom har man sedan 1999 infört begreppet Slow Food. Jag träffar förre borgmästaren Paolo Saturnini som var med och startade Slow food-rörelsen i Greve in Chianti.

“Slow Food Är en stor organisation som föddes med målet att vara en motkraft mot globaliseringen och industrialiseringen av vår mat. Idén som kläcktes av Carlo Petrini, gav upphov till organisationen som sedermera kom att använda slagorden ”gott, rent och etiskt”. Den gick från att omfatta två italienska kommuner 1999 till att idag omfatta hundratals samhällen runt om i Europa”, säger Paolo.

“Förr i tiden, när maten var närodlad och ekologisk och djuren gick och betade på en frisk mark, visste man exakt var maten på bordet kom ifrån.”

Denna framgångssaga har genom gräsrotspåverkan spritt sig runtom i Italien och även i hela Europa. Idag har organisationen Slow Food uppemot 100 000 medlemmar och även i Sverige finns ett mindre nätverk.

Slow Food-konceptet innebär att man bevarar de små livsmedelsproducenternas möjligheter att överleva. På så sätt kan man bevara det traditionella odlandet och den kunskap om grödor som sträcker sig flera hundra eller tusen år tillbaka i tiden. Man fokuserar på kvalitet istället för som industrin på kvantitet.

“Det som små bönder bidrar till är en diversifiering av olika produkter – industrin däremot syftar oftast till att skapa en storproduktion av en enda gröda. På så vis förstörs biodiversiteten.”

Skräpmat vs husmanskost

Det är många frågeställningar man bör ta ställning till innan man kliver in på en hamburgerkedja. Det handlar inte bara om att det är skadligt för ens egen personliga hälsa. Tittar vi till exempel på var produkten framställs och hur mycket energi som går år till produktionen, borde de flesta avstå från att stoppa i sig en hamburgare.

Eftersom en hamburgare är så billig, måste kostnaden givetvis hamna någon annanstans, dvs på jordbruket och miljön. Det är det typiska ohållbara konsumtionsmönstret – köp nu, betala sedan!

En annan fråga är matsäkerheten. Det har riktats skarp kritik mot McDonalds och Burger King genom åren, bl a när det gäller brister i hygienen. Inte konstigt då om bakterier och mögel kan frodas. De har anklagats av den egna personalen att ha ett sådant pressat schema att personalen inte har tid att städa upp efter en dag i oljigt och friterat os.

Förr i tiden, när maten var närodlad och ekologisk och djuren gick och betade på en frisk mark, visste man exakt var maten på bordet kom ifrån. Bonden hade ett rykte att bevara och var därför nödgad att se till så att djuren inte var sjuka innan de slaktades. Djuren behandlades inte, som idag, med antibiotika.

Idag har allt detta omkullkastats. Mycket av den mat som vi äter idag är importerad, den är ofta inte färsk, eftersom de grönsaker och frukt man köper har förvarats i kylar i flera veckor. Maten innehåller även konserveringsmedel och färgämnen, transfetter mm.

Staten gör reklam för skräpmatskulturen

Skräpmatskulturen har blivit så pass accepterad av gemene man att de flesta inte ens har lagt märke till att staten längs Sveriges vägar gör reklam för den.

Det sker i allt större skala och speciellt längs våra motorvägar. Detta är ett fenomen som, så vitt jag vet, inte existerar på någon annan plats i Europa. Barn som är födda efter millennieskiftet upplever skräpmatsreklamen som en naturlig del av vardagen. Men det var så sent som 2007 som den svenska regeringen införde en föreskrift som tillät företag att göra reklam utefter de statliga vägskyltarna. Motivet till den nya föreskriften måste ha varit att tjäna industriintresset – pengarna styr!

Jag ringer upp en handläggare på Vägverket. Han säger att det inte finns några kriterier som styr vem som får göra reklam på statens skyltar. Enda regeln är att matstället ska ligga inom ett visst avstånd från vägen. För att få upp en skylt längs en väg behöver man dock betala för själva skylten. Kostnaden kan hamna på allt mellan 20 000 och 500 000 kronor, beroende på vilken väg det handlar om. I övrigt kostar det inget.

De som har råd blir troligtvis inte den lilla LCHF-restaurangen som köper in ekologiska grönsaker och kött från traktens bonde. De som har råd blir de stora kedjorna, som lägger ner miljoner kronor på lockande reklam.

Folkets intima relation till matkulturen

Den antika och enormt rika matkultur som varje italiensk region är kopplad till har en intim relation med produkterna som framställs. Traditionellt äter man det som produceras lokalt.

“Den dag då McDonalds öppnar sina dörrar framför domkyrkan i Florens, då är vi illa ute!”

Paolo Saturnini förklarar:

“I och med globaliseringen och de stora multinationella företagens ökade makt riskerar småbönderna att slås ut och livsmedelsvariationen att minska. Globaliseringen innebär en banalisering av vår kost. Risken finns att vi till slut inte kan välja det vi vill äta när företagen bestämmer vilka varor som ska ligga på hyllorna.”

I Italien för tjugo år sedan fanns det en affär för varje livsmedel. Ville man äta kött så gick man till slaktaren, grönsaker fanns hos grönsakshandlaren och färskt bröd fanns hos den lokala bagaren. Nuförtiden är normen stora matvarubutiker som säljer allt i samma affär. Det leder i sin tur till att det blir de stora distributörerna som har makten. Små lokala producenter får svårare att konkurrera med de stora aktörerna.

För att motverka denna utveckling satsar man i Greve in Chianti på att skapa något man kallar för naturliga shoppingcentra. I kommunen har man en person fast anställd, Alessandra, som arbetar med att skapa initiativ till att hålla detta igång.

“Med naturliga shoppingcentra menar vi att flera små affärer som ligger intill varandra går samman för att marknadsföra sina verksamheter med events eller marknadsdagar etc. Man kämpar även för att affärerna ska sälja olika varor”, säger Alessandra.

Paolo Saturnini tillägger:

“Flera av våra grannkommuner har förvandlats till en form av Disneyland. Turismen har lett till att många butiker har förvandlats till att bara sälja samma produkter, för det mesta souvenirer. Målet för en kommun borde istället vara att se till att butikerna är till för samhällets innevånare. Men det är verkligen en utmaning att kunna styra marknaden.”

“Den dag då McDonalds öppnar sina dörrar framför domkyrkan i Florens, då Är vi illa ute!”

Slow city – framtidens stad

Man brukar skoja om italienare och säga att alla kan laga spagetti. Det är förvisso sant, men sannare är att konsten att laga mat är en passion som går i arv från generation till generation.

Borgmästare Saturnini förklarar:

“Som barn lär man sig av både far- och morföräldrar och av sina egna föräldrar. På så vis får man med sig kunskapen om mat som en del av det kulturella arvet när man går vidare i livet som vuxen.”

När jag berättar för Saturnini om de svenska vägskyltarna blir han förskräckt.

“Staten borde arbeta för att värdesätta det lokala arvet, och det innefattar även det egna jordbruket och lokala produkter som kanske har anrika rötter i ett visst område. Medborgarnas intressen borde komma i första rummet, inte industrins”, säger Paolo.

“Statens uppgift borde vara att varna folk från att konsumera dessa produkter, inte som nu, göra reklam för dem. Eller åtminstone försöka tillämpa “educazione alimentare”, dvs kostundervisning. Den borde rikta sig framförallt till barnen, som är mest mottagliga för reklam.”

Svenskarnas övertro på myndigheter och överlåtande att ta hand om sin egen hälsa, står i stark kontrast till italienarens. En italienare är skeptisk och kritisk till sina egna myndigheter.

Även här kan påpekas att Sverige inte tar det ansvar man borde för den unga generationen. Sedan 90-talet har man skurit ner på hemkunskapsundervisningen i grundskolan. Om våra barn föds in i en kultur där skräpmaten har blivit normen och inte får kunskap om mat – hur ska då våra framtida generationer kunna få i sig god, nyttig och näringsrik mat?

Hoppet för framtiden

Barnen är vår framtid och det är hos dem som en djupare kunskap om mat måste såoch få slå rot. Vad som krävs är information och kunskap. Att tro att denna kunskap ska komma uppifrån – från staten – vore naivt. Räddningen är istället de gräsrotsrörelser som spridit sig, exempelvis i kommuner som Greve in Chianti i Toscana. I USA finns Organic-rörelsen som har följande slogan: ”undvik äta allt som inte din mormor åt”. I Sverige finns LCHF-rörelsen. Andra antikroppar mot den vaccinering som sker av folkhälsan från industrins håll är omställningsrörelsen, som i Sverige främst kan ses i Järna utanför Stockholm.

Det finns fortfarande hopp. Men det krävs att konsumenterna börjar ställa kritiska frågor till skräpmatsrestaurangerna. Ställ frågor om råvarornas ursprung och tillsatser! För att komma på rätt väg behöver vi en kompass. Den kommer inte myndigheterna att ge oss. Det är vårt eget ansvar.

Framme vid vägskälet

Turismen ökar idag i Greve in Chianti och koncept som ”mot GMO” och ”Slow Food” sprids vidare till andra delar av världen. De värderingar som dessa koncept står för verkar vara omtyckta av de resenärer som letar sig dit och som uppskattar ekologiska produkter så som vin, olivolja och grönsaker, inte bara för dess smak utan även för deras etiska etikett.

“Marknaden har på senare år blivit mer känslig för frågor om matens härkomst. Allt fler konsumenter premierar ekologiska värderingar. Vi har som kommun allt att vinna på att fortsätta med vår satsning.”

“Det finns dock ett stort marknadstryck på billiga matvaror. Rikedomen ligger i att börja värdesätta det som kommer inifrån vårt område mer, och inte tro att det som kommer utifrån är bättre. Den verkliga rikedomen är att värdesätta det unika i varje områdes identitet och olikhet.”

Vad tror då Saturnini om Sveriges framtid?

“Även Sverige har sin egen unika kultur att visa upp och värdesätta hellre än att anamma skräpmatskulturen.”

Till slut så sammanfattar Saturnini ändå hoppfullt:

“Jag litar ändå på den enskilda människans intelligens. Det krävs inte så mycket att förstå att det är den här vägen vi borde gå. Min förhoppning är att fler enskilda individer och kommuner vill börja arbeta i den riktning vi gör.”

Text och foto: Anna Böhlmark